Rapport från Armenienresa (Robert)

Jag har nu kommit hem från Armenien och Veteran-EM. Både tävlingen och landet var en häftig upplevelse. Arrangemanget är nog det bästa jag varit med om hittills, men så är väl Armenien lite av schackets Mecka. Allt flöt felfritt: transporter, schacktävlingen, utflykter, avslutande galamiddag. Invigningen var en riktig invigning (kvällen före), vilket är långt ifrån vad jag brukar uppleva. Det var flera tal, men korta. Det var sång och armenisk musik på lokala instrument. Och lottning av färg på förstaborden (klasserna 50 + respektive 65+), vilket gjorde att jag visste färgen vid mitt bord i första ronden.

Vi spelade i Chess House after Tigran Petrosian, ett trevåningshus enbart för schack. Utanför stod en byst över Tigran Petrosian med lagerkrans – armeniern som var världsmästare 1963-66. Spelförhållandena var maximala. Bättre än på Island, som jag håller som nummer två av de länder där jag spelat. Det var inte så många deltagare från Västeuropa. De flesta kom från Ryssland och värdlandet. Armenierna var kraftigt underratade eller ibland helt utan ELO-tal. Det stal många söta ELO-poäng i mötet med dem! Danskarna hade en teori att Armenien inte registrerar alla tävlingar till Fide för att spara pengar ….

I första ronden mötte jag den ryske stormästaren Vasiukov. Han lurade ut mig på djupt vatten direkt och jag trodde ett tag att det skulle bli en snabb katastrof. Jag var rädd för att vårt parti skulle bli det först klara. Så jag stretade emot så gott jag kunde och kände efter ett tag att jag räddade upp ställningen allt mer. Sen tror jag att han underskattade mig och spelade lite väl lättvindigt för jag fick chansen att komma ner i ett slutspel med varsitt torn och lätt pjäs med bonde under med bönder på samma sida. När vi hade spelat i över fem timmar kände jag att det fanns remichanser. På klockan var vi nere under minuten bägge två och överlevde bara på 30-sekunderstilläggen. Efter 77 drag gick jag fel och han kunde avgöra. Och då var vi det parti som var sist klart! Vasiukov sa efteråt att han trodde att ställningen var remi vid rätt spel.

Även mina partier i rond två och 3 varade i fem timmar och slutade bägge i remi. Efter åtta ronder hade jag fyra poäng, vilket motsvarar min spelstyrka såsom rankad strax under mitten i fältet. I sista ronden mötte jag ytterligare en armenier, som bjöd remi redan före partiet. Jag ville spela och efter (igen!) fem timmars spel hade jag bonde över och bättre ställning. Eftersom jag hade sämre tid ville jag göra några snabba drag för att spara tid. Tyvärr slutar det med en ände i förskräckelse. Min motståndare tog sig en lutare och fann en fin kombination som ledde till pjäsförlust eller matt för mig. I den ställningen var bägge valen lika ödesdigra. Istället för att ge upp var jag artig och gjorde ett drag så att han kunde sätta mig matt mitt på brädet. ”Spasibo”, sa armeniern och sken upp över att få utföra mattdraget.

Dansken Bent Sørensen gjorde en mycket stark turnering och kom på delad förstaplats. Efter särskiljning tilldelades han tredjepriset. Vann gjorde Bogodanov från Ukraina före vitryssen Kupreichik. I klassen 50+ vann georgiern Sturua för (tror jag) tredje året i rad. Högst rankade hemmasonen Vaganian kom först på tredje plats.

En speciell upplevelse var att min sambo Inger och jag fick besök vid spellokalen av Varduhi, en armenisk flicka som bott tre år i Skellefteå och spelat för Rockaden Umeå. Hon är nu tillbaka i Armenien sedan ett år, men är fortfarande Fide-registrerad för Sverige och är rankad tvåa bland svenska fickor U16. En förmiddag hade Varduhi ordnat en chaufför. Hon tog med oss på en guidad tur i och utanför Jerevan. Målet var platsen vid kyrkan Khor Vrap där det år 301 beslutades att kristendomen skulle vara statsreligion i Armenien, som det första land i världen. När molnen vek undan såg vi berget Ararat (med Noas ark). Men berget kunde även ses inifrån Jerevan i klart väder.

En annan dag ville Varduhi bjuda på armenisk frukt. Hon kom med en bärkasse full med aprikoser och vita körsbär, samt hembakt bröd. Som tack bjöd vi henne på lunch på en kaukasisk restaurang.

En dag arrangerades det två utflykter – samtidigt! Inger åkte på sightseeing, medan jag följde med en grupp till Vaganians nyöppnade schackskola. Hit kommer barn i 5-6-årsåldern och får schacklektioner tre gånger i veckan – i fem år! Övriga ämnen läser de i vanliga skolor. Det är nu 400 elever inskrivna. Barnen reste artigt på sig när vi kom in. Sedan fortsatte vi till den 14 år gamla schackakademin där barnen kommer från hela landet och bor på internat. Här kan de gå tills de är 18 år, men det krävs att de varje år går till final i sin åldersklass i de centrala tävlingarna, annars måste de sluta på skolan. Det är inte så konstigt att Armenien är en av världens främsta schacknationer!

Efter avslutningen bjöds det på galamiddag. Först ett bord med många grönsaker och röror. Sedan kött. Den tredje rätten var fisk. Till dessert var en ostpaj. Till detta bjöds vatten, vitt och rött vin samt vodka. När kyparna öppnade vodkaflaskorna kastade de korkarna! Det bjöds samtidigt på musik och ryssarna dansade ofta och mycket. Emellanåt tog de mikrofonen och sjöng en rysk visa. Allt var glatt och helt utan fylla. Den ende som var lite dimmig på ögonen var en finländare.

Det var verkligen en schackresa att minnas.

Robert Danielsson, 2016-06-17